Bangladesh 50 år

   
Illa utrustade frihetskrigare. Foto via SUS från Helal Uz Zaman Birprotik, som själv var med och kämpade för självständighet.

Nio månader av skräck

Den 16 december 2021 firar Bangladesh 50 år som självständig nation. Men självständigheten
föregicks av ett nio månader långt och våldsamt
frihetskrig.
Shahina Begum, suppleant i föreningens styrelse,
berättar här om de nio månaderna. 

 

   

Vi väcktes av ett dundrade högt ljud vid midnatt, det kändes som om hela himlen hade rasat ner i marken och vi befann oss mellan en mardröm och ett vaket tillstånd. Pakistanska tunga stridsvagnar körde förbi hundra meter från vårt hus. De sköt vilt omkring sig, ljuden från kanoner och maskingevär var så höga att vi knappt förstod vad som pågick. Rädd och skärrad samlades hela min familj i ett rum. Ett mardrömsscenario hade precis bara börjat och det skulle ta lång tid innan det var över. Vårt hus låg 600 meter från parlamentsbyggnaden i Dhaka som var huvudstad i Östpakistan. Det var den 25 mars 1971.

Mellan Öst- och Västpakistan låg Indien – avståndet var flera tusen mil ifrån varandra. Innan Storbritannien lämnade Indien 1947 delades Indien upp i två delar – Pakistan och Indien. Tanken bakom den här fördelningen var att muslimer skulle bo i Pakistan och övriga, tillhörande andra religioner, skulle bosätta sig i Indien. 

Konflikten mellan länderna började redan då. Västpakistan ville styra hela landet och inte lämna över makt till den östra delen (Bengalen) som var i majoritet – 60 procent av hela befolkningen i det nya landet Pakistan. Regimen tyckte att islam skulle förena båda delarna. 

Nationens fader Sheikh Mujibur Rahman hyllas fortfarande aktivt i Bangladesh, särskilt under firandet av självständighetsdagen, som här i Dhaka 2013.  Foto: Mats Möller

Bengaliska folkets missnöje förvärrades ytterligare när Sheikh Mujibur Rahman, Östpakistan, vars Awami Leagueparti hade vunnit majoritet i riksdagsvalet 1970, inte fick tillträda som premiärminister. Awami League-partiets krav på stora politisk-ekonomiska reformer, framför allt större självstyre för Östpakistan, accepterades inte. 

I början av 1971 gjorde folk uppror, vilket ledde till häftiga strider. Det pakistanska svaret blev Operation Searchlight, en systematisk kampanj för att slå ned den östpakistanska eller bengaliska demokratirörelsen genom mord, i synnerhet på civilbefolkningen, politiska ledare, intellektuella och kulturpersonligheter, samt sätta skräck i landet. 

Den 26 mars på morgonen fick vi veta att det var ett massmord som hade pågått hela natten. Vi bestämde oss att lämna huset och fly från stan. Jag, min mamma och syskonen bodde tillsammans med min morbror. Min morbror var en känd filmregissör och företagare, han ägde ett bolag som tillverkade grammofonskivor. Morbror hade en studio samt en fabrik och han hade precis släppt ett historiskt tal från den 7 mars av Sheikh Mujibur Rahman, där bangladeshisk frihetskamp deklarerades. Det var riskabelt för min familj att stanna i huset. 

Vi åkte i väg i två bilar mot morbrors fabrik några mil från stan. När vi närmade oss en bro stoppades vi av en beväpnad grupp av män, de tillhörde en minoritetsgrupp som var muslimer från Indien och flyttade till Östpakistan efter 1947.  Många av dem ville till varje pris behålla ett enat Pakistan och kämpa för det. 

Männen hade både gevär och machetes, de som stannade där skulle ha dödats direkt. Våra chaufförer var kloka nog att köra förbi männen och vi klarade oss.

Vi stannade några dagar i morbrors fabriksbyggnad. Vi var mycket försiktiga och tysta – släckte lamporna på kvällen för att inte bli upptäckta. Men vi kände oss inte tryggare där och bestämde att vi måste flytta från fabrikslokalen och dela på oss. Min familj åkte vidare till pappa, till staden Tangail. Pappa arbetade som fängelsedirektör vid den tiden och vi hade ett hus i utkanten av staden. 

Huset i Dhaka som vi bodde i förstördes och plundrades. Vi fick veta det av en granne som också berättade att en ung man i grannskapet blev offer i ett massmord. 

Staden Tangail var fortfarande fri men det var en tidsfråga innan militären skulle ta över den, olika trupper kom till byar och städer för att ta kontroll över hela landet. Mina föräldrar kände att vi var tvungna att lämna huset i Tangail och bo i närheten hos en bekant, det skulle kännas tryggare. Några dagar efter att vi lämnade huset i Tangail plundrades det helt och hållet – många minnen och ägodelar var borta för alltid. 

Jag minns när militären kom till staden och att vi alla gömde oss i ett rum som låg i ett hus på innergården hos en granne. 40–50 personer samlades där och låg på golvet. Vi var rädda och tysta. En mamma höll handen över sitt barns mun hårt när barnet började gråta. Vi hörde stridsvagnar som körde förbi och kanoner som sköt. Det tog en timme att få kontroll över hela staden. 

Det kändes som att vi blev fångar i vårt eget land.

Foto via SUS från Helal Uz Zaman Birprotik.

Många män och kvinnor, speciellt unga, hade redan anslutit sig till befrielsekriget. De kallades för gerillasoldater eller självständighetsanhängare ledda av Awami League-partiet och utropade den fria republiken Bangladesh. 

Detta resulterade i inbördeskrig och flera miljoner människor flydde till Indien. Många fanatiska muslimer anslöt sig till militären – de kom från ett politiskt parti som hette Jamat-e-Islam. Det här partiet ville absolut bibehålla Pakistan som är ett muslimskt land för muslimer. 

Jamat-e-Islam bildade en beväpnad grupp som hette ”Razakar” och tillsammans med den pakistanska militären satte de skräck i vårt land under många månader.

Jag minns att alla vi syskon och våra föräldrar gömde oss i vårt eget hem i Tangail. Vi syskon var mycket unga och det var en stor risk för unga att bli torterade, mördade eller våldtagna. 

Månaderna gick och vi var fast i huset – kunde inte gå ut, dörrarna och fönstren var stängda, lamporna släckta. Stan var nästan folktom. Vi gömde oss bakom en massa varor i en ladugård så fort vi hörde militären och Razakar komma närmare huset vi bodde i. 

Foto via SUS från Helal Uz Zaman Birprotik.

Inbördeskriget hade nu pågått i flera månader. Ibland kändes det som om det aldrig skulle ta slut. Rädslan satt djupt inom oss när vi hörde om massakrer och blodbad som pågick i hela landet. Många civila blev offer, människor flydde från den ena platsen till den andra. Det kändes ändå hoppfullt när vi fick veta att många hade anslutit sig till gerillatruppen. 

Vi hörde ljudet från bomber eller granater på långt håll. Varje dag lyssnade vi på Radiobangla eller BBC på låg volym. Radion gav oss en förhoppning om att allt elände snart skulle ta slut och att vi skulle kunna återgå till ett normalt liv. 

Upp till tre miljoner bengaler hade dödats av pakistansk militär och omkring 500 000 kvinnor våldtagits. Nära tio miljoner människor flydde från Östpakistan till Indien. 

Indien protesterade mot den ekonomiska bördan och anklagade Pakistan för brutalitet. Pakistan å sin sida kritiserade Indien för att blanda sig i landets inre angelägenheter. Krig bröt ut mellan de båda länderna och indiska trupper intog Östpakistan. 

USA och andra stormakter spelade stor roll inför och under konfliktens mest avgörande månader. Amerikanska statsledningen hade gett aktivt stöd till den pakistanska militärregimen. 

Det fanns säkerhetspolitiska skäl till den amerikanska presidentadministrationens stöd till den pakistanska militärdiktaturen och till att vapenleveranserna fortsatte även under pågående folkmord.

En tidig morgon vaknade jag av ett högt ljud, många flygplan snurrade runt ovanför oss – de var indiska. Planen släppte ner fallskärmar. Vi blev så glada att vi kom ut och glömde bort att det kunde ha varit farligt för oss – äntligen var vi på väg mot friheten! 

Den 3 december 1971 ingrep Indien i konflikten och inom två veckor tvingades Västpakistan att kapitulera och därmed blev Bangladesh självständigt. 

Awami League-partiet, som hade lett självständighetsrörelsen mot den pakistanska armén i inbördeskriget, bildade regering med partiledaren Sheikh Mujibur Rahman, som kallades Mujib, som premiärminister. 

Slutligen nåddes den 16 december 1971 full självständighet för den nya stat som tog sig namnet Bangladesh (Bengalens land), under Sheikh Mujibur Rahman, som dock inte blev den nya statens president, utan dess premiärminister. År 1974 erkändes Bangladesh av Pakistan.

Landet fick en författning som slog fast att nationen var en sekulär demokrati grundad på nationalism och socialism.

Bangladesh blev alltså självständigt, men det skedde till ett högt pris – tre miljoner dödade och flera hundra tusen kvinnor våldtagna. 

Ett folkmord – ett blodbad är svårt att glömma – det är en stor uppoffring i våra liv.

Shahina Begum

 
”Månaderna gick och vi satt fast i huset – kunde inte gå ut, dörrarna och fönstren var stängda, lamporna släckta. Stan var nästan folktom.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Bangladesh blev alltså självständigt, men det skedde till ett högt pris – tre miljoner dödade och flera hundra tusen kvinnor våldtagna.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

   

Kommentera