Flykten från Dhaka 1971
|
Frihetskriget i Bangladesh präglades av mycket våld och spår och trauman finns i samhället fortfarande. Selina Parvin, ledamot i föreningens styrelse, skriver här om sina egna upplevelser 1971, då hon var åtta år och fick fly från Dhaka tillsammans med sin familj. |
 Vår familj bestod av mamma, pappa, jag, mina tre systrar och fem halvsyskon. Min pappa var affärsman och gjorde affärer med Västpakistan till kriget bröt ut. Han kunde prata urdu, vilket blev hans räddning senare under kriget. Min mamma var hemmafru och hade fullt upp med många hemsysslor med denna stora familj. Vi gick till skolan, kom hem och läste läxan. På fritiden kunde vi leka med grannbarnen, oftast på helgerna. Allt var frid och fröjd, förutom att min pappa ensam hade det ekonomiska ansvaret för hela familjen.
Men när vi skulle leka sa mamma att ”i dag får ni stanna hemma”. Vi hade hört de senaste dagarna att det var något oroligt med landet, men förstod inte riktigt vad det var för något. Jag och min storasyster gick ner bakom huset trots min mammas förbud, men där fanns inga andra barn att leka med. Ingen kom den dagen. Vi gick tillbaka upp. Vi ville vara på taket, där vi också brukade umgås, men vi fick inte lov att göra det heller den dagen. I Efter den dagen gick det inte så många dagar innan allt bara blev värre och värre. Vi slutade inte bara att leka, vi slutade att gå till skolan, vi slutade hälsa på andra. Vuxna lyssnade på radio och var spända. Våra föräldrar försökte skydda oss så gott det gick från alla hemskheter som pågick i landet. Vi skulle inte se eller veta det grymma, det brutala inom mänskligheten. Vi skulle inte känna till att vi människor kan vara fiende till en annan människa, att vi nu hade en fiende som vill göra oss illa!  Men vissa saker gick inte skydda oss från att se eller uppleva, trots den skyddade miljön hemma hos oss. Min pappa satt alltid vid radion och lyssnade. Min farfar skickade telegram efter telegram att vi måste lämna Dhaka. ”Det kommer att hända något hemskt”, skrev han. Vilket min pappa redan anade. ”Det kommer att bli massakrer, vi måste lämna Dhaka!” Det är vad alla anade. I Vi bodde i den äldre delen av Dhaka där många urdutalande muslimska pakistanier bodde och även många hinduer. Det var även dem vi lekte med och speciellt stora religiösa dagar, typ stora pujadagar, brukade vi hälsa på och fira tillsammans med vår hindugrannar och vänner. För oss var det ingen skillnad mellan oss på grund av religion då.  I Vi överlevde den 25 och 26 mars, men det gjorde inte många andra efter ”operation searchlight”. Den 27 mars 1971 förklarade Sheikh Mujibur Rahman Bangladeshs oberoende från Pakistan. Han deklarerade Bangladesh självständigt när han inte fick makten i parlamentet fast han vann valet. Efter detta och efter dödsskjutningar från pakistanska soldater, det som kallas operation searchlight, blev han fängslad. Allteftersom searchlight fortsatte började ännu fler pakistanska soldater att marschera in i landet, i den östpakistanska delen som skulle bli Bangladesh en dag. Överallt rådde det kaos, protester och utegångsförbud. Studenterna protesterade. Vi hörde skottlossning på natten. I En dag blev vi vittne till en hemsk händelse. Vi såg från taket hur människor blev tillfångatagna av soldater och fick stå på vägen i rad i väntan på att bli skjutna. Oskyldiga lärare, läkare, journalister och andra högutbildade människor. Vi kunde se hur deras händer var bundna på ryggen. Benen var fastkedjade med varandra i en lång rad. Vi kunde se att de var rädda och nervösa även om vi inte kunde se deras ansikten klart från så långt håll. Rädslan flöt runt omkring dem och ända fram till oss. Min mamma kom flämtande och tog oss in i rummet. Vi var förskräckta. Vi var frågvisa och undrande, varför, vem och när? Men inga svar. I Även om vårt hus låg bland många urdutalande västpakistanier, var vårt hus ett gömställe för några. Min pappa gömde några hindufamiljer. Hinduer hade en ännu värre situation. Många måste lära sig suror, som är små stycken ur Koranen, och fick ändra från sinanamn till muslimska namn. Några familjer gömde sig i vår källare. Det var hemligt så att inte ens vi skulle veta om det. Månader gick utan tecken på fred. Situationen blev ohållbar. Varje dag hörde vi om många som blev dödade, våldtagna och om många som lämnade allt och flydde inom landet eller utomlands för att rädda sina liv. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men en dag skulle vi lämna Dhaka och bege oss till landet, till farfar. Där skulle det vara tryggare för oss än i huvudstaden. Vi packade det nödvändigaste och med fyra andra familjer tog vi oss till en sjö för att resa vidare med en stor båt. I Det var en kaotisk situation och vi visste vid det laget inte något om var resten av våra släktingar befann sig. Min mamma visste inget om sina syskon eller sina föräldrar. Det gick inte att få kontakt med någon och alla bara flydde åt olika håll. Många till Indien, många till olika ställen inom landet. Vi barn med våra mammor sov på trägolvet inne i båten och alla män sov utomhus under bar himmel. Vi fick en måltid om dagen som bestod av ris och en tunn dalsoppa. Några män i gruppen fick bara dricka risvatten, maten räckte inte till alla mot slutet av resan. Efter några veckors resa kom vi till små sjöar där det inte gick att gå in med den stora båten. Så nu gällde det att byta till mindre båtar. Jag minns att pappa såg till att alla fick tag på båtar först före oss. Vi fick vänta med tålamod. Det var inte så lätt att få tag på en liten båt ute i en sjö under orostiden. Alla familjer åkte åt olika håll. En kväll hamnade vår båt i en skottlossning. Alla släckte ljusen och vi fick hålla andan tills det lugnade sig. Jag minns hur min mamma bad och höll oss nära sitt bröst så hårt att vi inte skulle bli dödade den natten. En annan gång hamnade vi i en storm. Vi överlevde den också. I Båten flöt flera dagar, nätter, flöt förbi många lik, både människor och djur, sida vid sida, uppsvällda. Landet hade förvandlats till en massgrav och det kunde vara vår tur när som helst. Efter en hel månads resande, utan tillräckligt med mat, utan riktig sömn och dusch, kom vi fram. Vår familj, våra farbröder och kusiner och flera andra familjer fick trängas i samma hus. Livet på landet kanske var lite lugnare men vi var långt ifrån säkra. Min mamma hade en väska färdigpackad med alla nödvändigheter. När tiden var inne skulle vi kunna rymma snabbt. Vi hade också våra egna små väskor. Vi packade ner våra favoritklänningar och hårband. I En kväll, strax innan middagen, när riset fortfarande stod på spisen, kom det larm om att vi måste fly. Soldaterna hade attackerat grannbyn. Vi flydde precis som vi var med hjärtat i halsgropen, barfota utan de nödvändiga väskorna, riset lämnades på spisen. Det fanns ingen tid att tänka, det var bara kaos och skräck. Soldaterna kunde bränna huset och döda alla. De till och med våldtog både mödrar och döttrar innan de mördades. Vi tog oss med båten till en släkting på andra sidan sjön och gömde oss i mörkret, tills det blev ljust och säkert för oss att återvända. När vi kom tillbaka hem, sent på morgonen dagen efter, såg vi den brända riskastrullen som vi hade lämnat i all hast. I Det är tur att vi var små, vi hade inte riktigt fattat det hemska med kriget. Men vi såg en hel del och kände hur oroliga våra föräldrar och vuxna runt omkring oss var. Deras oro gjorde oss otrygga och rädda. Vuxna slutade prata, slutade skratta. Min mamma var orolig över att inte veta var hennes syskon eller föräldrar var. En av hennes systrar hade rymt med sin enmånaders baby från by till by. Min mamma visste inte då att systern fick gömma sig med sin baby i en sjö mitt i natten, med bara huvudet ovanför vattenytan när soldaterna var nära. Babyn sade inte ett enda ljud och de klarade sig. Min mamma visste inte heller om alla var vid liv eller inte. Hon visste inte då att hennes kusin och några andra släktingar var bland frihetskämparna. Vi visste inte heller att många tusen kvinnor blev våldtagna och många dödade. Så många som tre miljoner människor dödades, över nio miljoner flydde till Indien. I Min farfar satt på kvällarna vid radion och lyssnade på BBC Bangladesh. Det kom folk från nästan hela byn och satt i det stora rummet runt honom. Det var som en nyhetssal för byborna. Skräcken kulminerade när min pappa en dag blev tillfångatagen tillsammans med många andra och förd till närmaste fängelse. Vi visste inte om vi skulle få se honom igen. Alla bad till Gud och en fruktansvärt oro fyllde hela huset. Vi grät och min mamma blev bara tyst. Alla visste att de som blir tillfångatagna aldrig kommer tillbaka. Några av mina vänners pappor återvände inte, inte ens deras kroppar blev funna. Men till vår stora överraskning kom pappa hem efter en dag, men inte de andra. I Efter ytterligare en månad av blodigt krig blev Bangladesh äntligen självständigt! Farfar hörde först på radion hur allt fler soldater överlämnade sig efter Indiens ingripande. Indiska soldater landade den 3 december, och efter bara två veckor blev Bangladesh självständigt. Efter nyheterna strömmade fler och fler människor ut på gatorna och skrek ”Joy Bangla!” (Seger åt Bengalen!), ”Bangladesh Zindabad!” (Leve Bangladesh)! Vi hoppade av glädje och skrek Joy Bangla! Min mamma grät, kramade oss och sa: ”Nu är vi trygga.” Selina Parvin
Fakta frihetskrigetNär britterna lämnade Indien 1947 delades landet i två delar utifrån religion, hinduer i Indien och muslimer i Pakistan. Pakistan bestod av två delar som geografiskt låg på varsin sida om Indien. Västpakistan, nuvarande Pakistan, och Östpakistan, nuvarande Bangladesh. Pakistans regering, som till stor del dominerades av väst, förklarade tidigt urdu som det enda officiella språket i hela Pakistan vilket utlöste ett stort missnöje i Östpakistan, där man pratar bengali/bangla. 24 år av politiska och ekonomiska orättvisor ledde så småningom till ett nio månader långt blodigt frihetskrig. Till slut, 1971, blev Bangladesh självständigt. Som en nytt och litet land med sitt mångkulturella och komplicerade politiska system kämpar Bangladesh fortfarande med att få till en fungerande demokrati. Det är lång väg att gå. Bangladesh som kämpade I kampen för självständighet genomlevde Bangladesh ett blodigt frihetskrig, där många miste livet eller förlorade sina nära och kära. Bangladesh har inte lyckats etablera fred och ordning. Våld, korruption och politiska oroligheter verkar ha blivit permanenta. Massmördarna från 1971 går fria än. Först 40 år efter krigsslutet började krigsförbrytarna att ställas till svars. Den radikala islamismen har vuxit under de senaste åren och landet har drabbats av flera våldsamma islamistiska terrordåd. Myndigheternas svar på den växande islamismen har varit ambivalent. Selina Parvin |
Det fanns ingen tid att tänka, det var bara kaos och skräck. Soldaterna kunde bränna huset och döda alla. De till och med våldtog både mödrar och döttrar innan de mördades. Vi tog oss med båten till en släkting på andra sidan sjön och gömde oss i mörkret, tills det blev ljust och säkert för oss att återvända. När vi kom tillbaka hem, sent på morgonen dagen efter, såg vi den brända riskastrullen som vi hade lämnat i all hast.
Det fanns ingen tid att tänka, det var bara kaos och skräck. Soldaterna kunde brännDet fanns ingen tid att tänka, det var bara kaos och skräck. Soldaterna kunde bränna huset och döda alla. De till och med våldtog både mödrar och döttrar innan de mördades. Vi tog oss med båten till en släkting på andra sidan sjön och gömde oss i mörkret, tills det blev ljust och säkert för oss att återvända. När vi kom tillbaka hem, sent på morgonen dagen efter, såg vi den brända riskastrullen som vi hade lämnat i all hast.a huset och döda alla. De till och med våldtog både mödrar och döttrar innan de mördades. Vi tog oss med båten till en släkting på andra sidan sjön och gömde oss i mörkret, tills det blev ljust och säkert för oss att återvända. När vi kom tillbaka hem, sent på morgonen dagen efter, såg vi den brända riskastrullen som vi hade lämnat i all hast.
Det fanns ingen tid att tänka, det var bara kaos och skräck. Soldaterna kunde bränna huset och döda alla. De till och med våldtog både mödrar och döttrar innan de mördades. Vi tog oss med båten till en släkting på andra sidan sjön och gömde oss i mörkret, tills det blev ljust och säkert för oss att återvända. När vi kom tillbaka hem, sent på morgonen dagen efter, såg vi den brända riskastrullen som vi hade lämnat i all hast.
Det fanns ingen tid att tänka, det var bara kaos och skräck. Soldaterna kunde bränna huset och döda alla. De till och med våldtog både mödrar och döttrar innan de mördades. Vi tog oss med båten till en släkting på andra sidan sjön och gömde oss i mörkret, tills det blev ljust och säkert för oss att återvända. När vi kom tillbaka hem, sent på morgonen dagen efter, såg vi den brända riskastrullen som vi hade lämnat i all hast. |