Bangladesh – farligt land för oliktänkande
| Bangladesh, världens åttonde folkrikaste stat, är en av de platser där den globala konflikten mellan sekularism och intolerans just nu är som hetast. Sedan 2013 har minst sju sekulära bloggare och skribenter mördats, enligt Amnesty International. De flesta har huggits ihjäl med machete på öppen gata. |
|
Den mest effektiva formen av censur är självcensuren. Hur många behöver man döda för att tysta det offentliga samtalet i ett land? Den väpnade gruppen Ansar al-islam har tagit på sig ansvaret för samtliga mord, men premiärministern Sheikh Hasina föredrar att flytta skulden till landets mordhotade skribenter. ”Den sortens skriverier betraktar jag inte som fritt tänkande utan som smuts”, har hon sagt. ”Att någon sårar någon annans religiösa känslor kan inte tolereras.” Sekulära bloggare och journalister är rädda för att be polisen om hjälp eftersom de kan åtalas enligt en lagstiftning som sedan 2006 kriminaliserar kränkning av religiösa känslor, skriver Amnesty i sin rapport om läget i Bangladesh, ”Caught between fear and repression” (2017). Tomal och Milli kan berätta mer om det. De träffades på universitetet, blev förälskade, och spelade en ledande roll i den proteströrelse som de senaste årens mordvåg har riktat sig mot. Han är övertygad ateist, hon är lika övertygad muslim. De är gifta med varandra. Låter det som ett absurt äktenskap? Säg hellre att det verkligt absurda är det samhälle som vill döda dem. Islamisterna vill ta livet av honom för hans engagemang i den sekulära proteströrelsen och henne för att hon har gift sig med en icke-muslim. Brukar ni diskutera religion kontra ateism till frukost, undrar jag. Mer behövs inte för att få igång dem. – Ja, det gör vi, svarar Milli. För det mesta bråkar vi om terrorism. – Hon tror inte att terrorism har någonting att göra med islam, säger Tomal. Vet ni vad det märkliga är? Tomal och Milli kan konsten att vara djupt oense om dessa känsliga saker utan att bli ett dugg sårade, och utan att vilja såra den andre. De har en smittande intellektuell lustfylldhet. För att vända samtalet ber jag Milli att säga någonting positivt om ateism och Tomal att säga något gott om religion. – Jag vill hellre tala om sekulär humanism, säger hon. Det som är bra med de sekulära humanisterna är att de vill ha ett samhälle som baseras på humanism, inte på en religiös gemenskap. Staten ska vara sekulär, inte knuten till någon bestämd religion. Så är det inte i Bangladesh eller i Mellan- Och Tomal? – För mig har det aldrig varit viktigt om någon har en personlig gudstro eller inte. Så länge någon har sin personliga tro utan att vilja göra den till norm för hela samhället har jag inga problem med det, säger han. – Jag känner så många troende som sätter kärlek till hela mänskligheten och andra universella värden högre än sin egen religion. Det är en inställning som vi alla borde eftersträva, fortsätter Tomal. Tomals föräldrar, som är hinduer, brukar ibland besöka sufiska helgedomar. Sådant har varit vanligt i Bangladesh, säger han, men extremisterna betraktar inte sufier eller någon som har en mildare version av islam som riktiga muslimer. Den populära imamen Nurul Islam Faruq, som har kritiserat islamismen, mördades 2014. Vad är det som lockar människor att ansluta sig till en så glädjelös och intolerant ideologi, undrar jag. – När de känner sig svaga eller hotade blir många människor plötsligt mer radikala eller mer konservativa. För att dölja mina andra svagheter, tänker de, behöver jag bli mer strikt, för att övertyga de andra, svarar Milli. De traditioner som folk återvänder till vill gärna framstå som lite mer ursprungliga än de är. Slöjor är ett nytt fenomen även i Bangladesh, säger Milli, som gick i skolan i slutet av 1990-talet. – När vi var yngre såg man inga kvinnliga elever med burka eller hijab. Men nu har de hijab överallt, även universitets-
 En av Bangladeshs viktigaste sekulära diskussionssajter är Mukto mona (”fri tanke”), grundad av Avijit Roy. ”Vårt mål”, har han skrivit, ”är att bygga ett samhälle som inte begränsas av nyckfulla auktoriteter, bekväma vidskepelser, förtryckande traditioner eller kvävande rättrogenhet, utan ett som baseras på förnuft, medkänsla, humanism, jämlikhet och vetenskap.” Roy hackades till döds i februari 2015. Efter att han hade mördats bjöd Svenska PEN in en annan skribent på Mukto mona, Ananta Bijoy Das, till Sverige för att berätta om den svåra situationen i landet. Han nekades visum av den svenska ambassaden i Dhaka och höggs ihjäl den 12 maj samma år. För att förstå vad som händer, förklarar Tomal och Milli, måste man gå tillbaka till 1971, när Bangladesh gjorde sig självständigt från Pakistan efter nio månaders krig. Våldet är ett nationellt trauma som fortfarande väntar på att bearbetas. Regeringspartiet Awami League hävdar att tre miljoner människor dödades; utomstående bedömare menar att det är en nationell myt och att den verkliga siffran ligger närmare 300 000. Anhängare till det bangladeshiska partiet Jamaat-e-islami stödde Pakistan och deltog i massakrer som många akademiker betecknar som ett folkmord, i huvudsak riktat mot hinduer, skriver David Bergman i New York Times – Vi är den tredje generationen som lever med det, säger Tomal. Jag känner massor av människor som förlorade någon i kriget. Alla vet vad som hände, men när BNP, Bangladesh Nationalist Party, kom till makten blev de här krigsförbrytarna parlamentsledamöter, de blev ministrar. Det är något vi inte kan acceptera. I valet 2008 vann det sekulära partiet Awami League en jordskredsseger på löftet att inleda en rättegång mot krigsförbrytarna. En specialdomstol inrättades, International Crimes Tribunal, som dock har fått kritik av Amnesty och FN för att den inte lever upp till internationella krav på rättssäkerhet. I februari 2013 föll den första domen: Abdul Quader Molla, en tungviktare inom Jamaat-e-islami, dömdes till livstids fängelse. Detta var inte nog. En bred opinion ville se honom avrättad. Är du för dödsstraff, frågar jag Tomal. – Ja, självklart! När det gäller krigsförbrytare i Bangladesh och i hela världen är jag helt för dödsstraff. Tomal, som var journalist och bloggare, var med om att grunda en proteströrelse som fick namnet ”the Shahbag movement”. Dess ledande opinionsbildare var sekulära skribenter som han själv, men på gatan såg det annorlunda ut. Tomal och Milli är ivriga att få mig att förstå hur fredliga och blandade protesterna var. Tiotusentals människor av alla åldrar deltog i de största demonstrationerna sedan landet blev självständigt, troende och icke-troende om vartannat, sång och matlagning. Premiärministern sade att hon önskade att hon kunde sitta på gatan tillsammans med demonstranterna, men drog snart tillbaka sitt stöd. Shahbag-rörelsen bekämpades av islamisterna. – De var mycket våldsamma, säger Tomal. Omkring 160 människor dödades under sammanstötningarna, även poliser dog. I det läget började regeringen byta ståndpunkt för att upprätthålla någon sorts balans mellan dessa båda rörelser. Livstidsdomen omprövades; sex personer från partierna Jamaat-e-islami och BNP har nu avrättats för de blodiga händelserna 1971. Samtidigt hårdnade motsättningarna inom landet. Islamistiska grupper publicerade en lista på 84 bloggare, skribenter och ateister som förtjänade att dö. Det är i detta läge som morden på fritänkande skribenter tog sin början. Personliga hot gjorde till sist situationen ohållbar för Tomal och Milli. De har nu fått uppehållstillstånd i Sverige. När vi skiljs tittar jag på dem och tänker, som jag har gjort tidigare när jag träffat modiga människor: mod ser inte ut som på film. Det ser så lätt ut. Självklart och oefterhärmligt. Som om hon anade vad jag tänkte på säger Milli: – Ibland har man inget annat val än att vara modig. Håkan Lindgren Fotnot: Tomal och Milli heter egentligen något annat.
|
För att vända samtalet ber jag Milli att säga någonting positivt om ateism ocomal att säga något gott om religion. – Jag vill hellre tala om sekulär humanism, säger hon. Det som är bra med de sekulära humanisterna är att d e vill ha ett samhälle som baseras på ivt om ateism och Tomal att säga något gott om religion. – Jag vill hellre tala om sekulär humanism, säger hon. Det som är bra med de sekulära humanisterna är att de vill ha ett samhälle som baseras på humanism, inte på en religiös gemenskap. Staten ska vara sekulär, inte knuten testämd humanismo , inte på en religiös gemenskap. Staten ska vara sekulär, inte knuten till någon bestäm d religi n. Så är det inte i Bangladesh eller i Mellan-
För att vända samtalet ber jag Milli att säga n ågonting pos it ivt om ateism och Tomal att säga något gott om religion. – Jag vill hellre tala om sekulär humanism, säger hon. Det som är bra med de sekulära humanisterna är att de vill ha ett samhälle som baseras på humanism, inte på en religiös gemenskap. Staten ska vara sekulär, inte knuten testämd ivt om ateism och Tomal att säga något gott om religion. – Jag vill hellre tala om sekulär humanism, säger hon. Det som är bra med de sekulära humanisterna är att de vill ha ett samhälle som baseras på humanism, inte på en religiös gemenskap. Staten ska vara sekulär, inte knuten testämd religion. Så är det inte i Bangladesh eller i Mellan-
|